Smakportioner

den 18/12 började vi med smakportioner och den blev en hit ifrån första stund..... Men den innebar att magen har knipit lite men med magmassage flera gånger när vi är byter blöja så har tarmarna skött sig.....

Idag har vi gjort hemmagjord mat, blodpuddingspure..... Rotfruktspure och kyckling/bet/palsternackspuré .... Mina ambitioner med Ronjas mat är att det ska se aptitligt ut och lukta gott, det gjorde det verkligen med gulbeta.... Blodpuddingspuren såg ut som chokladpudding...


Här är en mycket nöjd dotter med mamman blodpuddingspure

Såg här ser det ut i portionsbitar, använder hjärtsilikonisbitsformar

Jag tror jag håller på....

att bli kär.....

Den jag börjar få känslor för är denna:

Det är min dotter .....

Jag är påväg tillbaka. Tillbaka efter att ha vart i depressionens klor....

Vägen tillbaka....

.... Börjar så sakteliga bli synlig...

Jag börjar må bättre och få tillbaka lite energi...

Har nu varje vecka träffat både BVC-psykologen och dotterns BVC-Ssk , tack vare de besöken och deras pepp så känner jag mig hoppfull.

Med Psykologen har jag fått mig tankeställare, hon har fåt mig att inse att detta är vanligt och att det kommer bli bättre. Jag har "tvingats" be mina nära och kära om hjälp. Jag har fått lära mig att även jag får vara svag och att jag har vänner som mer än gärna ställer upp och hjälper mig precis som jag gör för dem. När jag skriver detta sitter jag i soffan hos en av dem, jag och Ronja är hos hennes ena gudmor sedan igår och ska stanna två nätter till...

Med BVC-ssk har jag fått hjälp att hitta dagliga rutiner som Ronja mår bra i. De rutinerna har även vart bra för mig. Det har handlat om att gå upp, få frukost, sen promenad ute och Ronja sover sedan ute i vagnen några timmar och jag får tid till att bara vara... Därefter är det lunch, lite mystid sedan en EM-tid och vila för Ronja. Sedan kommer hennes pappa hem, vi äter kvällsmat och därefter lite mystid innan det är nattning och sova för Ronja.    Kanske låter väldigt tråkigt liv... Men hon är 3,5 månad och detta ska vara vad hon behöver. Vi har oxå fått lära hos babymassage och jobbar med detta att jag och Ronja ska kunna närma oss varandra och hitta något som gör att vi knyter oss närmare varandra.

Jag har även accepterat att det är helt ok att äta antidepp.-mediciner och även vid behovs-medicin när ångesten blir för tuff.

Men det viktigaste av allt i denna resa är att våga berätta om detta och att våga be om hjälp....

Förlossningsdepression ...

... Ja det är den diagnosen de har ställt.... Låter nog mer skrämmande än det är eller??

I onsdags träffade vi psykologen för andra gången själva.... Vi pratade mycket om känslor , tillfällen....

Ett exempel som jag själv inte riktigt köper.... När R är glad och skrattar så är man ju nöjd som förälder, men när hon skriker då? Jo då känner jag mig ledsen och misslyckad som förälder.... Men fick mig en tankeställare ... Vad kan jag göra mer än att finnas där när hon är ledsen, hur vet jag att jag som mamma kan hjälpa henne och med vad... Hon har torr blöja, har fått mat och är inte trött.... Hon kanske är ledsen för att vädret är dåligt... Vad kan jag göra åt det??? Skämt å sido med vädret men tror ni hajar...

En annan sak som jag fick i "läxa" att varför ska jag vara perfekt/felfri... Varför ska inte jag oxå kunna ha dippar/må dåligt.... När folk i min omgivning mår dåligt så finns jag där och bryr mig om dem ändå, men själv kan jag int tillåta mig att vara den som behöver hjälp?? Tror att jag har kontrollen men enligt psykologen är det inte kontroll utan det är typiskt depressivt tankesätt/synsätt.... De närmaste i mi omgivning märker md största sannolikhet att jag inte mår bra, men självklart svarar jag att allt är bra när de frågar. Allt ska ju vara bra, jag har ju en underbar dotter....

Just nu är det tufft, men det kommer en dag då det vänder uppåt igen, jag kan hjälpa mig själv genom att låta andra hjälpa mig.... Detta jobbar jag stenhårt på... Att våga släppa "kontrollen" att våga ta emot hjälp och tröst...

Att kunna möta min dotters blick utan att få ångest och bli ledsen.....

Underbar uppbackning

I fredags var vi och träffade BVC-psykologen. Ett mycket bra första intryck.

En av alla de bra sakerna hon sa var att jag inte var ensam om att må så här efter en förlossning. Det bästa av allt hon sa var att vi ska få hjälp och stöd så att hela familjen kommer må bra och få njuta som en en hel familj.

Upplägget just nu är att jag kommer träffa henne enskilt några gånger.....eller jag och Ronja såklart.... Därefter kommer vi vara alla tre. Finns det behov så kommer hon samarbeta med Ronjas BVC-ssk och även den kontakt O har, allt för att det ska bli så bra som möjligt för oss men framförallt för Ronja.

Jag och Ronja kommer även träffa hennes BVC-ssk en gång i veckan nu ett tag, som ett extra stöd och pushning. Fokuset inför det besöket imorgon kommer vara att få in rutiner över hur en dag ska se ut. När inte ork och energi eller handlingskraften finns riktigt som just nu för mig, så är det extra viktigt med rutiner för bådé Ronjas och min skull....

Ska även tillbaka till läkaren om 4 veckor för att kolla läget med medicinen.

Utöver detta underbara stöd från närhälsan har jag en underbar kompis som tom sjukskrev sig för att bo här några dagar....

Nu gäller det "bara" att jag själv tillåter att lägga över kontrollen och låta andra hjälpa mig.

Tabubelagda tankar

Vem bestämmer att allt är rosa? Får även vi som kämpat och längtat ha det tufft???

Lite av mina känslor just nu:

Denna skam och skuldkänslor över att jag tycker det är görjobbigt, ska ju vara glad och tacksam, har ju längtat och väntat så länge….

Alla ska kommentera vem hon är lik…. Är hon inte min dotter bara för att hon aldrig kan bli lik mig till utseende…. Trodde inte att jag skulle tycka det är så jobbigt….

Ibland när R är ledsen och ligger på min mage så kan man se hur hon söker efter bröstet, är jag misslyckad för att jag inte kunna ge henne detta. På BB sa det jämt och ständigt att hon hade bra sugteknik och jag hade bra bröstvårtor men ändå gick det inte. Gyn-läkaren sa att det berodde på min kropp, havandeskapsförgiftningen-lågt Hb-högt blodtryck.

Ibland kommer alla känslor och tankar på en gång och det blir bara för mycket, vill bara skrika, gå därifrån. Svårt att prata med O om detta då han har sin GAD och blir bara orolig och då får jag istället göra allt för att dämpa hans mående.

Känner mig så otillräcklig, hinna med R, hemmet, O och mig själv.

Hur mycket märker R av att jag är ledsen? 

Hur vet jag att jag tar hand om R på rätt sätt, ger henne kärlek och trygghet.

Svårt att gå ner i varv, slappna av, sova.

Försökte jag tillräckligt med amningen?? All personal på BB pratade enbart om hur bra det skulle vara om jag försökte få igång amningen. Hur jobbigt det var när jag satt där och pumpande medans de gav henne lite mat i en medicinkopp…

NU får ni inte tro att jag inte tar hand om min dotter, njuter av tiden med henne, det gör jag och jag är väldigt glad över att vi har fått henne och jag vet att läget kommer ändras....

Jag eller vi har fått och får mycket stöd av vårt BVC. Jag har börjat medicinera mot min förlossningsdepression och imorgon ska hela familjen träffa BVC-psykolog och jag kommer även få enskilt stöd, så vi får hjälp.

Suck... Vad dålig jag är på att uppdatera....

Visst jag har lite mindre egen tid men så illa är det int att jag inte hinner skriva här...

Inser att det nästan har gått en månad sedan det förra inlägget... En omtumlande månad...,


Men vår lilla skatt växer så det knakar....

det är en mycket bestämd dam som vet hur hon vill h det endast 6 veckor gammal....,

Vi hade ju den förmånen att kunna vara hemma båda två de första veckorna, men i måndags förra veckan var det dags för hennes pappa att återgå till arbetet.... Det var nog väldigt jobbigt för honom, jag tyckte mest det var skönt... Att få eget luftutrymme, jag älskar min man och vill inte vara utan honom men att umgås 24 h , 7 dagar i veckan i 5 veckor.... Pust stön...,men vi fixade det. Då vi gr ersättning har han ju kunnat underlättat enormt... Jag har tom kunnat åka iväg på längre utflykter...

Vår Ronja växer, båd vikt och längd följt hon sin kurva fint... Däremot så har även hennes huvudmått växt, så mycket att på 1-månadskontrollen så ville läkaren ha en extra kontroll och när vi var på den förra veckan så hade det fortsatt växa.... Vi fick då en remiss till barnkliniken och tid samma dag....

Väl där fick vi vänta 1,5 timme och jag hade fått med mig en kompis som stöd, valde att inte delge detta för pappan, då jag vet att med hans GAD så hade jag fått ett helsicke.... Läkarn undersökt Ronja, inte bara huvudet utan hela henne och kund konstatera att det var en pigg och vaken tjej. Att huvudet växt så mycket kunde dels bero på att vid födseln var henens huvud konformat då hon hade väldigt bråttom ut och vi bromsade henne lite, men sedan att det vid de olika mättillfällena hade det vart olika personer som mätt... Men vi ska till BVC igen på tisdag och man ska ha lite koll så det inte fortsätter att sticka iväg nu när det kommer vara samma person.

Men något fint var att hennes BVC-ssk ringde upp oss dagen därpå och undrade hur det hade gått, samt frågade hur vi mådde och hon förklarade varför de gjort så här. Att hon var inte så orolig över att det var nåt fel då Ronja är så pigg och klar men att de ändå vill reagera när kurvan sticker iväg och vara på den 100% säkra sidan. Detta gjorde att jag verkligen känner mig tryggmed henne så på tisdagens agenda över saker att ta upp med henne ska även min hälsa diskuteras...,

Återkommer med ett inlägg om detta, nu vill en viss person ha mat.... Och då är det bråttom... Risk för svält annars tror hon om man inte agerar på sekunden... ;-)