Tabubelagda tankar

Vem bestämmer att allt är rosa? Får även vi som kämpat och längtat ha det tufft???

Lite av mina känslor just nu:

Denna skam och skuldkänslor över att jag tycker det är görjobbigt, ska ju vara glad och tacksam, har ju längtat och väntat så länge….

Alla ska kommentera vem hon är lik…. Är hon inte min dotter bara för att hon aldrig kan bli lik mig till utseende…. Trodde inte att jag skulle tycka det är så jobbigt….

Ibland när R är ledsen och ligger på min mage så kan man se hur hon söker efter bröstet, är jag misslyckad för att jag inte kunna ge henne detta. På BB sa det jämt och ständigt att hon hade bra sugteknik och jag hade bra bröstvårtor men ändå gick det inte. Gyn-läkaren sa att det berodde på min kropp, havandeskapsförgiftningen-lågt Hb-högt blodtryck.

Ibland kommer alla känslor och tankar på en gång och det blir bara för mycket, vill bara skrika, gå därifrån. Svårt att prata med O om detta då han har sin GAD och blir bara orolig och då får jag istället göra allt för att dämpa hans mående.

Känner mig så otillräcklig, hinna med R, hemmet, O och mig själv.

Hur mycket märker R av att jag är ledsen? 

Hur vet jag att jag tar hand om R på rätt sätt, ger henne kärlek och trygghet.

Svårt att gå ner i varv, slappna av, sova.

Försökte jag tillräckligt med amningen?? All personal på BB pratade enbart om hur bra det skulle vara om jag försökte få igång amningen. Hur jobbigt det var när jag satt där och pumpande medans de gav henne lite mat i en medicinkopp…

NU får ni inte tro att jag inte tar hand om min dotter, njuter av tiden med henne, det gör jag och jag är väldigt glad över att vi har fått henne och jag vet att läget kommer ändras....

Jag eller vi har fått och får mycket stöd av vårt BVC. Jag har börjat medicinera mot min förlossningsdepression och imorgon ska hela familjen träffa BVC-psykolog och jag kommer även få enskilt stöd, så vi får hjälp.