.... Börjar så sakteliga bli synlig...
Jag börjar må bättre och få tillbaka lite energi...
Har nu varje vecka träffat både BVC-psykologen och dotterns BVC-Ssk , tack vare de besöken och deras pepp så känner jag mig hoppfull.
Med Psykologen har jag fått mig tankeställare, hon har fåt mig att inse att detta är vanligt och att det kommer bli bättre. Jag har "tvingats" be mina nära och kära om hjälp. Jag har fått lära mig att även jag får vara svag och att jag har vänner som mer än gärna ställer upp och hjälper mig precis som jag gör för dem. När jag skriver detta sitter jag i soffan hos en av dem, jag och Ronja är hos hennes ena gudmor sedan igår och ska stanna två nätter till...
Med BVC-ssk har jag fått hjälp att hitta dagliga rutiner som Ronja mår bra i. De rutinerna har även vart bra för mig. Det har handlat om att gå upp, få frukost, sen promenad ute och Ronja sover sedan ute i vagnen några timmar och jag får tid till att bara vara... Därefter är det lunch, lite mystid sedan en EM-tid och vila för Ronja. Sedan kommer hennes pappa hem, vi äter kvällsmat och därefter lite mystid innan det är nattning och sova för Ronja. Kanske låter väldigt tråkigt liv... Men hon är 3,5 månad och detta ska vara vad hon behöver. Vi har oxå fått lära hos babymassage och jobbar med detta att jag och Ronja ska kunna närma oss varandra och hitta något som gör att vi knyter oss närmare varandra.
Jag har även accepterat att det är helt ok att äta antidepp.-mediciner och även vid behovs-medicin när ångesten blir för tuff.
Men det viktigaste av allt i denna resa är att våga berätta om detta och att våga be om hjälp....
