... hur förlossningen kommer gå till och hur det känns. Vår goaste väns systerdotter på 9 år har idag förklarat att det känns som att man föder en stor vattenmelon.
Sedan mitt senaste inlägg har det hänt en del hos bloggvänner och andra vänner. En bloggvän har precis fått sitt efterlängtade plus efter att ha fått hjälp och behandling på serum-kliniken i Grekland, en annan som kämpar och kämpar har tyvärr fått ett nytt negativt besked.....
En vän, har sedan drygt 3 veckor varit mamma, fick i v. 30+3 förlössas och fick en liten pojke på 1680 gr och 42 cm lång och igår passerade han 2 kg-sträcket ochj på tisdag får han bo ihop med sin mamma på sjukhuset.....
Glädjande och sorg i dessa besked..... påminner mig om hur orättvist detta med barnkämpandet är.... en del lyckas och en del får kämpa i motvind....
Kort resume om mig själv....
Är ju sjukskriven och kommer vara det fram till förlossningen, det var nog räddningen, känner att min kropp och min lilla vilde mår mycket bättre.
Har börjat med insulin och sticker mig själv 7 ggr/dag... ja iallafall när jag kommer ihåg det ;-)...
Går ju på kontroller hos barnmorskan varannan vecka, det är jämna veckor och ojämna veckor är det kontroll hos diabetesmottagningen... så nog är min graviditet kontrollerad...
Har börjar svullna lite smått i kroppen, ska försöka bli bättre att komma ut på promenader.
Mitt humör har lugnat ner sig, jag har inte utbrott så ofta, däremot har jag börjat gråta väldigt mycket. Det är mycket tankar och funderingar..... tror mycket tankar väcks över att jag inte har min mor i livet, även om det är 34 år sedan hon lämnade mig, så saknar jag henne som mor och bollplank... inser att jag är ganska själv... visst jag har vänner men törs och skäms lite över en del tankar....
Funderar på att ta upp detta med barnmorskan vid nästa besök och kanske få träffa kuratorn för att få ventilera lite....
