... Ja det är den diagnosen de har ställt.... Låter nog mer skrämmande än det är eller??
I onsdags träffade vi psykologen för andra gången själva.... Vi pratade mycket om känslor , tillfällen....
Ett exempel som jag själv inte riktigt köper.... När R är glad och skrattar så är man ju nöjd som förälder, men när hon skriker då? Jo då känner jag mig ledsen och misslyckad som förälder.... Men fick mig en tankeställare ... Vad kan jag göra mer än att finnas där när hon är ledsen, hur vet jag att jag som mamma kan hjälpa henne och med vad... Hon har torr blöja, har fått mat och är inte trött.... Hon kanske är ledsen för att vädret är dåligt... Vad kan jag göra åt det??? Skämt å sido med vädret men tror ni hajar...
En annan sak som jag fick i "läxa" att varför ska jag vara perfekt/felfri... Varför ska inte jag oxå kunna ha dippar/må dåligt.... När folk i min omgivning mår dåligt så finns jag där och bryr mig om dem ändå, men själv kan jag int tillåta mig att vara den som behöver hjälp?? Tror att jag har kontrollen men enligt psykologen är det inte kontroll utan det är typiskt depressivt tankesätt/synsätt.... De närmaste i mi omgivning märker md största sannolikhet att jag inte mår bra, men självklart svarar jag att allt är bra när de frågar. Allt ska ju vara bra, jag har ju en underbar dotter....
Just nu är det tufft, men det kommer en dag då det vänder uppåt igen, jag kan hjälpa mig själv genom att låta andra hjälpa mig.... Detta jobbar jag stenhårt på... Att våga släppa "kontrollen" att våga ta emot hjälp och tröst...
Att kunna möta min dotters blick utan att få ångest och bli ledsen.....
Tror att detta är mer vanligt än vad folk tror. Lätt att hamna i detta som Du så bra beskriver är det också, speciellt med alla krav som finns runt omkring oss i dagens samhälle. Allt ska vara så himla perfekt och man ska vara super förälder direkt barnet föds, inget får avvika liksom. Oftast så har man ju en bild om hur det ska vara innan man själv är i situationen, man ska göra si och så, för så gör andra och det är bra. Nää, man måste få testa sig fram i nya situationer, det är inte "bara" att bli förälder, det är inte en dans på rosor rakt över. Det är ju en enormt stor omställning kan jag tänka mig. Speciellt om paret dessutom varit ensamma en längre tid, nya rutiner som ska klicka. En helt ny liten individ som man ska ta hänsyn till och ge ömhet, kärlek till. Samt lära känna och förstå. Bara det är ju jätte stort.
SvaraRaderaIngen behöver eller ska inte vara perfekt, livet är inte perfekt.
Alla försöker så gott de kan och det vet jag att Du också gör, och jag vet att det är svårt att släppa på kontrollen, men ibland är det liksom nödvändigt. Gör det bästa av situationen och så hoppas jag med hela mitt hjärta att Du mycket snart mår bättre och kan möta er dotters blick oavsett om det är ett leende eller krokodiltårar som faller ner för de små kinderna.
Va rädd om Dig!
Kram
Nämen oj! Du är en fantastisk förälder! Ibland kan det såklart vara tufft, man är ju inte mer än människa. Men då får du be om hjälp hos vänner och släkt! Stor kram!
SvaraRaderaGör ännu ett försök att kommentera..det strular jämt :/ Vill du ska veta jag tänker på dig/er. Du kämpar på så bra, det är ok att inte må bra. Det är nog vanligare än vi tror, men få pratar öppet om hur de känner. Det kommer vända, du kommer kunna möta din dotters blick utan att få ångest och bli ledsen. Låt det ta tid, be om hjälp, fortsätt träffa bvc-psykolog. Tusen kramar till dig!! <3
SvaraRadera//jz79