Nu hänger allt i första skedet på att jag ska ner det där kilona som behövs. Många undrar oftast varför jag inte lägger manken till.
Men tänkte försöka på mig en förklaring, eller en ursäkt......
När jag var 9 år började en nära familjemedlem utnyttja mig sexuellt och det helvetet varade i drygt 4 år och ytterligare en familjemedlem deltog.
Detta resulterade så småningom till polisanmälningar och omhändertagande. Jag blev omhändertagen och placerades i fosterhem. Så småningom utvecklade jag en personlighets störning. Har verkligen inte vart snäll mot mig själv.
Allt detta har självklart satt sina spår. Mitt sätt var att göra mig så oattraktiv som möjligt, jag åt och åt. Blev större och större. Utvecklade diabetes som innebar både tabletter och insulin.
Vändningen kom för 2008, då jag träffade min underbara man. Han älskar mig ovillkorligen, och jag har själv börjat tycka om mig själv.
Har aldrig direkt bearbetat övergreppen och i samband med gynundersökningarna som gjorts för att utreda mig, har mycket väckts till liv.
Har nu sedan drygt 1 år gått i psykoterapi, för att bearbeta allt och den 9 januari kände jag mig redo för att ta tag det sista hindret. Jag tog kontakt med dietist och ska med hennes och min psykoterapeut se till att min och min mans dröm ska kunna bli verklighet.
Så nu återstår mindre än 10 kg, visst det skulle kunna gå väldigt snabbt men för mig innebär det att jag ska hinna med mentalt oxå. Men innan marsmånad slut är vi där.
